DASTY

I fredags somnade min bästa vän genom alla tider in. Utan honom så känner som mig som världens 

ensammaste människa och det finns ingen som kan förstå precis allt jag säger och menar. 

I alla lägen valde han mig och vek aldrig av från min sida. Sista natten tillbringade han och jag tillsammans. 

Jag låg och pratade härliga minnen med honom och när jag rörde honom så suckade han av lättnad 

och brummade av njutning när jag begravde mitt ansikte i hans kind.

Jag är glad att han orkade hålla ut tills vi kom och att han fick somna in med hela familjen runt 

sig som klappade och pussade. Vi satt kvar länge efteråt, minst en timme och fortsatte klappa 

och pratade minnen.

För mig är allt fortfarande så overkligt. Jag fasar för den dagen när jag vaknar upp och inser 

att han faktiskt inte finns vid min sida. Jag kommer aldrig mer få busa med honom, gosa med honom, 

få honom att springa mellan benen på mig, bli fasthållen av hans tassar när jag håller i hans lekaker, 

få sova med honom, prata med honom, ge honom godis, se hur lycklig han är när vi är tillsammans, 

se honom springa runt på åkrarna hemma, se hur han jagar pinnar, vi kommer aldrig mer att jaga 

varandra, jag kommer aldrig mer få se dig drömma och springa i sömnen, aldrig få lägga mig på 

dig och bara försvinna in i din päls.

Jag saknar dig Dasty