LIVET

Pappa ringer och berättar. Jag får panik. Jag börjar hyperventilera och ögonen fylls med tårar. Alla bilder kommer tillbaka. Tillbaka från kvällen den 16 april 2007. Då du höll på att tas ifrån mig, hur jag sparkar av mig skorna för att kunna springa allt vad jag har. Förbi skolan och över ängen där jag ser hur lampor blinkar från ambulans och polisbilar. Någon hjälper mig in i ambulansen som slår på sirenerna och kör i full fart. Det enda jag hörde var hur min storebror skrek av smärta från den bakre delen av ambulansen. Och du skrek att jag aldrig fick lämna din sida. Det gjorde jag inte heller, och det gör jag inte nu heller trots avståndet mellan oss.

Som tur är så var det inte lika allvarligt den här gången, det känns så skönt att du mår bättre nu och att de inte hittade något allvarligt fel.

Du&Jag

/lillasyster