tisdag 4 oktober 2011

RUN

3 år har gått. De tre åren har inte varit tillräckliga. Åren kommer nog aldrig bli tillräckliga. Händelsen spelas fortfarande upp i mitt huvud, precis som att jag stått bredvid och sett allt. Känner ibland omedvetet efter sprickorna i munnen, de finns inte kvar. Men allt i huvudet finns fortfarande kvar och minnet gör sig påminnt då och då.



2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tänker också på det /först på plats

Hanna sa...

Det sägs ju att tiden läker alla sår, och det är nog sant men man får ju definitivt ärr.