Det har varit många bollar i luften de senaste dagarna och jag har bara försökt att få ihop allt. Jag har jobbat, firat Izabelle och varit hos doktorn. Jag har varit så överdrivet trött hela veckan, förmodligen för att jag inte är van att jobba på det sätt som jag gör nu.
I torsdags var jag på Södersjukhuset med sällskap av min bästaste bästis som dessutom fyllde år. Jag var helt inställd på att jag skulle få göra en tryckmätning i benen och att de sen skulle säga något som "nej det där går över" "du behöver inte opereras" "vi kan inte göra något".
Men istället får jag lägga mig på britsen och doktorn började böja och bända på mina trasiga ben. Det mesta gjorde ont och jag fick förklara hur allt kändes. Sen fick jag ställa mig på golvet och ställa mig på tå och ner, upp och ner, upp och ner. Efter ca 5 gånger började det svullna och doktorn kände lite till. Ganska snabbt konstaterade han att det bästa är att operera mig så fort som möjligt med tanke på att jag redan har fått vänta i snart 7 år. Han tyckte alltså inte att det behövdes någon tryckmätning då han kände ganska snabbt hur allvarligt det är.
Så nu är det bestämt att jag ska opereras någon gång i april och vi opererar ett ben i taget. Så rehaben för ett ben är ca 2 veckor, men jag kommer endast behöva kryckor i max 3-7 dagar. De första dagarna behöver jag dessutom någon hos mig som kan ta hand om mig då doktorn sa att jag inte kommer klara av något själv.
Min diagnos är alltså kroniskt kompartmentsyndrom. Och anledningen till att det har blivit kroniskt är för att jag har haft det sen jag var 15 utan att någon har tagit mig och min smärta på allvar. Jag tackar övre makter för de senaste 2 doktorerna som jag har haft som på en gång såg att det var illa och att något verkligen behövde göras!
Så nu längtar jag otroligt mycket tills min kallelse dimper ner i brevlådan!
